Häromdagen letade jag på nätet efter bodys till min bebis. Jag visste precis vad jag ville ha. Jag hittade tre som jag gillade och la till de i "varukorgen". Var och en av de hade ett emblem av en superhjälte och i mitt huvud tänkte jag, "Shit vad fjantig jag är!", skrattade åt tanken och klickade på "Köp", men av någon anledning stannade tanken kvar i mig. Tanken utvecklades till en fråga: Varför kände jag behovet att köpa något jag själv tycker är fjantigt?
Jag är 31 år och gillar superhjältar. Jag gillar att både DC och Marvel speglar nutida moraliska frågor i sina serier. Jag uppskattar Superman, den mer sårbara sidan som nu porträtteras och hans kamp för att ständigt välja det goda när det onda är den enklare vägen. Jag gillar Iron Man, hans självsäkerhet och dryghet, Deadpool är en underbar clown som man aldrig vet vart man har. Spider-Man är en favorit, speciellt Miles Morales. Det är enkla människor som får krafter utöver det vanliga som de lär sig att hantera i balans med tonårsliv och sådant som hör till. Och så klart Wolverine, hans smärta, hans ilska och de råa känslorna han bär med sig. Jag gillar och kan relatera till dessa karaktärers vilja att skapa jämlikhet och rättvisa utifrån sina egna förutsättningar...men vad betyder allt detta då?
Jag tror att jag köpte just dessa bodys på grund av det jag skrev i mitt första inlägg, att jag ibland känt och känner mig som Tomas tvivlaren. Att inte känna, att inte se och att inte förändras så som min fru gör, gör nog att jag hittar andra sätt att knyta band till mitt barn. Jag tror jag projicerar något jag gillar och något jag kan relatera till för att på så sätt "föra vidare" något av mig och skapa ett band. Av samma anledning skriver jag denna blogg, för att bearbeta mina tankar och känslor. Vart landar jag med dessa tankar då? Jag landar i att jag gillar min fjantighet för den hjälper mig att göra det abstrakta mer greppbart.
***UPPDATERING***
Nu är de här!
Etiketter: Att bli pappa, Isabella, Superhjältar
